Biologer, kreatörer och vänner med en gemensam idé.
Vi vill dela med oss av den kärlek vi har till naturen sedan barnsben, en kärleksrelation som bara blir starkare med åren i takt med att vi lär oss mer. I bilder och mönster som tar plats i människors vardag porträtterar vi den fantastiska natur som finns i vår närhet.
OM ANNA
Anna Berg
Jag växte upp i en liten by på Norrbottenskusten, med skogen och skärgården som kuliss till vardagen. Så länge jag kan minnas har vi varit ute och upptäckt, plockat bär, fiskat och samlat material för att göra fint i hemmet. Njutit av stillheten och förundrats av vädrets förmåga att forma landskapet. Jag har alltid glatts åt allt vackert jag har hittat, som blommor, stenar, fjädrar eller kottar och behandlat dem som ovärderliga skatter. I naturen är jag trygg, aldrig rädd ens när jag har arbetat ensam i avlägsna skogar eller seglat på stormiga vatten.
Som vuxen har jag flyttat runt på ett otal platser i landet, sällan till någon större stad, alltid nära till naturen. I Bohuslän har jag lärt känna livet i havet och på de karga klipporna, på Gotland har jag fått förståelse för berggrundens betydelse för växtligheten och genom mitt arbete på universitetet i Umeå fick jag möjlighet att studera några av våra allra finaste naturskogar och uppleva fjällvärlden. Nu lever jag i odlingslandskapet i den allra sydligaste delen av landet med utsikt över södra Östersjön.
Under en kurs i traditionellt byggnadsmåleri för snart tio år sedan fick jag ett verktyg för att skapa mönster. Schablonmåleri blev min passion! Under åren har jag utvecklat en metod som belastar miljön minimalt. Jag blandar färgerna av pigment och cellulosalim och målar på lumppapp som tillverkas av återvunnen textil och papper. Mönstren börjar som en skiss som sedan förs över på ritfilm och skärs ut med skalpell, ett lager för varje färg. Färgen förs på ytan genom stöppling, alltså att banka in färgen i underlaget. Jag arbetar ständigt med att komma ifrån den lite stela känslan som schablonmåleri kan ge. Hantverket är viktigt, det ger liv åt bilden. Idéer och motiv finner jag i naturen. Jag är så tacksam för all natur jag har fått chans att lära känna, för den fantastiska mångfald som bor i vårt avlånga land. Med mönstren vill jag sprida den kärleken.
OM MAJ
Maj Persson
Jag växte upp med en fot i Ystad och omgivande jordbrukslandskap, bokskogar och sandstränder. Den andra foten sprang ivrigt över mellersta Bohusläns salta klippor och simmade bland alger, fiskar och maneter. Mina föräldrar, båda biologer, lärde mig se naturen och gjorde den till en del av mitt liv. Alla mina frågor fick långa och utförliga svar och det skapade sammanhang och förståelse. Jag har fina minnen av otaliga utflykter: på land med svampkorg, kikare, flora, fågelbok och stövlar och till havs med snorkel, cyklop, hink och fångstkasse. Och en god matsäck förstås!
Som vuxen flyttade jag till Uppsala för att plugga till biolog. Fältkurserna tog mig runt i Norduppland, till Dalarna och Stockholms skärgård. All denna natur! Så bekant, men med en annan karaktär. Jag fick lära känna fjällen och skogslandskapen, mossarna och moränerna. Men havet kallade på mig. Jag ville se mer av undervattensvärlden och lära känna dess invånare. Efter att ha läst till marinbiolog jobbade jag under många år på och i havet med min hemvist i Lysekil. Fritid och arbete vävdes samman med havet som gemensam nämnare. Jag började illustrera vetenskap och hittade på så vis ytterligare ett sätt att få intressera mig för naturen. Idag är jag tillbaka i Ystad, men med en del av mitt hjärta kvar i Bohuslän.
Min pappa berättade ofta om hur mycket natur som försvunnit och hur fattig min barndoms natur var. Jag hade svårt att förstå vad han menade. Det kryllade ju av liv! Men nu har jag själv upplevt samma utveckling hit där vi befinner oss idag. För varje år försvinner något. Ett gammalt fint bete där storspoven brukar spankulera runt plöjs upp och blir åker. Ett skogsparti kalavverkas och all svamp försvinner. En torräng blir camping. Det är smärtsamt att tänka på. Vi behöver se den mångfald vi har kvar och värdesätta den som den rikedom och förutsättning till liv som den är.